Crusade som sådant

Dagsprogrammet under veckan såg ut som så, att på förmiddagarna hölls seminarier för pastorerna och andra intresserade på orten. När det heter seminarium i Finland brukar jag förvänta mig att det är renodlat prat, men här inledde vi ändå med 4 körer innan det började på riktigt.
Körerna här är litet roliga. Det viktigaste för dem är koreografin, därefter kommer sångens budskap. Hur det låter tycks inte spela någon större roll, och ofta har de playback så de inte hörs själva. Och musiken de kommer med är lagrad på diskett. :)

På eftermiddagarna hade vi barnmöte på stora scenen. Vi började med att leka med dem, och de fullkomligt älskade att springa och jaga ballonger och mzungus!

Sen när vår childrens pastor började dra programmet med undervisning, dockteater, sånger, dans och lekar från scenen fick jag oftast omkring 10 barn som jättegärna ville hålla mig i handen. Vissa kan vara ganska envisa och slå till andra som försöker ta deras plats, och då är det litet knepigt då man inte kan förklara för dem på swahili att så kan man inte göra! Efter ett tag började jag komma fram till hur man skulle göra för att få dem att hålla några fingrar på var och byta platser ibland så ingen blev alltför besviken...

Barnen var också mycket fascinerade av våra solglasögon, kameror och klockor. De ville alla prova solglasögonen, trycka på knapparna på min digitala klocka och bli fotograferade. Först lät jag dem testa att ta foton också, men sen konstaterade jag att min kamera nog inte levt länge ifall jag fortsatt med det, så jag behöll den i egna händer.

En del av de minsta barnen blev litet rädda då de såg oss först, och sprang och gömde sig. Efter ett tag insåg vi att en delorsak var just solglasögonen – klart att ljushyade människor med stora svarta ögon var skrämmande!

Det egentliga crusade-mötet började omkring 17-tiden på kvällen med många körer, Gospel Singers, trumpetmusik av en volontär från Danmark, några ord från nån mzungu, preach av Egon och bön. Första kvällen inledde vi med ett slags karnevaltåg genom byn, med musik, dans, en massa människor och sist men inte minst bilen med Egon och Hannah. Man vande sig under veckan vid att sitta och vinka som en annan kunglighet då man åkte genom byn, för alla kände ju igen oss, och speciellt barnen ropade och vinkade alltjämt. Det är ju förstås frågan om en kulturgrej det också, gick man genom byn så talade man ju med nästan alla man mötte, och det hade vi gjort även om vi inte varit mzungus.

Höll inte räkning på alla män som bett att få gifta sig med nån av oss tjejer, men såna erbjudanden fick vi allt som oftast. Så ett hett tips för den som har problem att hitta nån kar åt sig därhemma är nog att komma hit och du kommer att hitta nån på en gång! Och så får du istället problemen efter att du gift dig... ;D

Mat fick vi tre gånger om dagen i en liten kyrka i byn. De hade byggt upp ett fältkök på bakgården och lagade all mat över öppen eld i stora grytor. Jag är imponerade av arbetet som kvinnorna gör för att laga mat här; samlar ved, hämtar vatten från brunnen, eldar, styckar djuret som ska ätas, lagar till maten, och diskar för hand. Och vi var alltså omkring 20 personer som fick mat varje dag i en vecka, och det var samma några kvinnor som gjorde allt jobb! De är coola!

Jag tyckte maten smakade bra, men de använder inte så mycket kryddor, vilket gör att smaken är ungefär densamma varje måltid. Vi blev serverade omväxlande ris, ugali, chapatibröd och friterad potatis antingen med köttsås eller bönor. (Tackar mitt forna högstadium för att jag är van att äta köttsås i alla former!)

Till frukost fick vi oftast chapati, friterade trekantig köttpiroger, kitumbua som är en friterad risbulle, vitt bröd med jordnötssmör och kaffe eller afrikanskt te med mjölk och massor av socker.

Det jag uppskattade mest med maten var när vi fick färsk ananas och melon till efterrätt! Mumsigt!
Kändes ändå skönt att komma hem och få äta pestopasta igen, men det lär inte räcka ta länge innan jag äter afrikanskt igen.