Crusade som sådant

Dagsprogrammet under veckan såg ut som så, att på förmiddagarna hölls seminarier för pastorerna och andra intresserade på orten. När det heter seminarium i Finland brukar jag förvänta mig att det är renodlat prat, men här inledde vi ändå med 4 körer innan det började på riktigt.
Körerna här är litet roliga. Det viktigaste för dem är koreografin, därefter kommer sångens budskap. Hur det låter tycks inte spela någon större roll, och ofta har de playback så de inte hörs själva. Och musiken de kommer med är lagrad på diskett. :)

På eftermiddagarna hade vi barnmöte på stora scenen. Vi började med att leka med dem, och de fullkomligt älskade att springa och jaga ballonger och mzungus!

Sen när vår childrens pastor började dra programmet med undervisning, dockteater, sånger, dans och lekar från scenen fick jag oftast omkring 10 barn som jättegärna ville hålla mig i handen. Vissa kan vara ganska envisa och slå till andra som försöker ta deras plats, och då är det litet knepigt då man inte kan förklara för dem på swahili att så kan man inte göra! Efter ett tag började jag komma fram till hur man skulle göra för att få dem att hålla några fingrar på var och byta platser ibland så ingen blev alltför besviken...

Barnen var också mycket fascinerade av våra solglasögon, kameror och klockor. De ville alla prova solglasögonen, trycka på knapparna på min digitala klocka och bli fotograferade. Först lät jag dem testa att ta foton också, men sen konstaterade jag att min kamera nog inte levt länge ifall jag fortsatt med det, så jag behöll den i egna händer.

En del av de minsta barnen blev litet rädda då de såg oss först, och sprang och gömde sig. Efter ett tag insåg vi att en delorsak var just solglasögonen – klart att ljushyade människor med stora svarta ögon var skrämmande!

Det egentliga crusade-mötet började omkring 17-tiden på kvällen med många körer, Gospel Singers, trumpetmusik av en volontär från Danmark, några ord från nån mzungu, preach av Egon och bön. Första kvällen inledde vi med ett slags karnevaltåg genom byn, med musik, dans, en massa människor och sist men inte minst bilen med Egon och Hannah. Man vande sig under veckan vid att sitta och vinka som en annan kunglighet då man åkte genom byn, för alla kände ju igen oss, och speciellt barnen ropade och vinkade alltjämt. Det är ju förstås frågan om en kulturgrej det också, gick man genom byn så talade man ju med nästan alla man mötte, och det hade vi gjort även om vi inte varit mzungus.

Höll inte räkning på alla män som bett att få gifta sig med nån av oss tjejer, men såna erbjudanden fick vi allt som oftast. Så ett hett tips för den som har problem att hitta nån kar åt sig därhemma är nog att komma hit och du kommer att hitta nån på en gång! Och så får du istället problemen efter att du gift dig... ;D

Mat fick vi tre gånger om dagen i en liten kyrka i byn. De hade byggt upp ett fältkök på bakgården och lagade all mat över öppen eld i stora grytor. Jag är imponerade av arbetet som kvinnorna gör för att laga mat här; samlar ved, hämtar vatten från brunnen, eldar, styckar djuret som ska ätas, lagar till maten, och diskar för hand. Och vi var alltså omkring 20 personer som fick mat varje dag i en vecka, och det var samma några kvinnor som gjorde allt jobb! De är coola!

Jag tyckte maten smakade bra, men de använder inte så mycket kryddor, vilket gör att smaken är ungefär densamma varje måltid. Vi blev serverade omväxlande ris, ugali, chapatibröd och friterad potatis antingen med köttsås eller bönor. (Tackar mitt forna högstadium för att jag är van att äta köttsås i alla former!)

Till frukost fick vi oftast chapati, friterade trekantig köttpiroger, kitumbua som är en friterad risbulle, vitt bröd med jordnötssmör och kaffe eller afrikanskt te med mjölk och massor av socker.

Det jag uppskattade mest med maten var när vi fick färsk ananas och melon till efterrätt! Mumsigt!
Kändes ändå skönt att komma hem och få äta pestopasta igen, men det lär inte räcka ta länge innan jag äter afrikanskt igen.

Namanga

Tusen upplevelser i Namanga

Jag har så otroligt mycket att berätta om den senaste veckan, så jag vet inte var jag ska börja. Kommer att ta det litet i taget, för att få med allt det vikigaste.

Namanga är en ort på omkring 15 000 invånare, på gränsen mellan Kenya och Tanzania. Dit åkte vi med två stora containrar fulla med ljudanläggningar, en scen, diverse andra prylar och ett tillfälligt hem för Egon och Hanna, som är leder hela New Life Outreach.

Vi började med att bygga upp scenen och allt omkring och inkvarterade oss på ett Guest House som var helt okej förutom att vi saknade vatten den första kvällen, vilket var smått irriterande då man gärna tagit en dusch för att bli av med allt rött damm innan läggdags... Ett plus med vår inkvartering var att de hade välarrangerad väckning klockan 4, 5 och 6 varje morgon. Vi hade nämligen muslimernas moské med eminenta högtalare rakt utanför fönstret.

Första dagen tog vi en promenad över till Kenya, så nu kan jag stoltsera med att har varit där också. Folk vandrar obehindrat över gränsen, men det lär nog finnas en del motsättningar mellan de båda nationaliteterna i byn ännu. Under crusadet var dock både tanzaninanska och kenyanska kyrkor involverade och sammarbetade, så förhoppningsvis så håller de på att förenas mer och mer.
I Namanga finns dessutom en hel del massaier, som är en helt egen stam med eget språk.

Litet bilder

Här är huset där jag bor tillsammans med en tjej från Danmark

Innergården, mot vilken jag också har utsikt från mitt fönster.
Vi har murar runt hela kontorscentret, hundar och en anställd vakt. :)  

Berget Meru, som ligger nära Arusha

Toppen av Kilimanjaro fotad genom flygplansfönstret.
Vi flög riktigt nära toppen, men jag lyckades inte riktigt fånga de finaste vyerna på bild...

Skolan och Hayleys House

Nu har det gått några dagar sedan jag kom, mina väskor har anlänt och om man tittar riktigt noga kan man se att min hud börjat få någon slags brungul nyans.

Ännu har jag inte arbetat så värst mycket, utan det mesta har gått ut på att bekanta sig med stället, människorna och vardagen här. Det tar en hel del energi bara att lära sig rutinerna här och vänja sig vid att kommunicera på engelska, swahili, danska och norska, så det har varit skönt att kunna ta det ganska lugnt.

Igår promenerade vi upp till skolan, som ligger ca en kilometer från kontorscentret där jag och de andra volontärerna bor. Vi talade med rektorn och kom överens om att jag och några andra volontärer ska komma dit några dagar i veckan för att hjälpa till i skolan.

Bredvid skolan finns Hayleys House, som är ett slags barnhem för flickor. De flesta av dem har antingen blivit föräldralösa pga. AIDS eller så har de blivit utsatta för våld hemma och tvingats fly. På Hayleys bor 24 tjejer mellan 3 och 16 år, samt deras ”Mama”, en kvinna som tar hand om dem där. Vi kommer också att hjälpa till där ibland, vet inte ännu hur mycket.

Ett norskt par som också just har anlänt hit för att volontära, har samlat ihop en del medel från Norge som vi kommer att göra något konkret av för flickorna på Hayleys. En del kommer att gå till skoluniformer och skolmaterial, men vi tänkte också köpa litet leksaker och om det är möjligt ta dem på en minisafari. Det är något som de nog aldrig fått chansen att göra fastän de bor mitt i Afrika, så vi skulle jättegärna ge dem ett sådant avbrott i vardagen.

Det tycks vara vanligt att äta middagen på restaurang här, för hittills har vi ätit ute varenda kväll. Igår betalade jag 4000 shilling för min middag (omkring 2 €) som bestod av nudlar på en japansk restaurang, så det är ju inte speciellt dyrt.

Dag nummer 3 i Afrika inleddes som varje vardag med ”morning prayer” med alla på basen. Den går alltid på swahili, men vi får tolkning till engelska. Det är kul att sjunga deras lovsånger på swahili, för fastän man inte kan varken språket eller sångerna så lär man sig dem ganska snabbt eftersom samma sak upprepas många gånger. Men dessvärre tycks det finnas hur många sånger som helst (eller så hittar de på nya vartefter) man känner inte igen sångerna från tidigare dagar. :)

Sedan hjälpte vi till att packa grejor i en container för det Crusade (”korståg”) som börjar på måndag. Jag ser fram emot att åka, men jag vet inte exakt hur det kommer att se ut.

Vi åker alltså ut till en by där vi håller samlingar för pastorerna i området på förmiddagarna och har möten för alla på kvällarna med undervisning från Bibeln och förbön för människor. Det brukar komma några tusen människor, så ett helt litet evenemang är det inte! Får berätta mera sen när vi kommer tillbaka.

Idag var jag också en sväng till kyrkan och sedan på den första springturen sedan jag kom hit. Det finns ett motionscenter inte så långt från där vi bor, och där finns en ca 5 km motionsslinga. Otroligt hett var det förstås, men jätteskönt att få röra på sig litet emellanåt.

Nu ar jag har!

Efter en lang resa ar jag antligen framme i Arusha. Resan gick bra, men mina vaskor har jag inte sett av sedan Vasa. De checkades in till Nairobi, men eftersom jag inte hann hamta ut dem dar sa skulle de skickas med foljande flyg till Kilimanjaro. Far se nar de kommer fram...

Idag har jag fatt en rundtur pa omradet, atit chapati som bakats av kvinnor i grannskapet, och tagit en tupplur, for jag var jattetrott efter en natt pa bara nagra timmar. Sedan at vi en afrikansk lunch bestaende av ugali och kott. Mitt rum ar jattefint, med egen dorr med i samma hus som nagra andra volontarer. Nu ar jag pa ett internetcafe i centrum med en dansk tjej (akte den ca 8 km langa vagen hit med en proppfull minibuss) och ska bekanta mig med staden litet och sedan ata middag har med nagra andra volontarer.

Maste nog skaffa nagon form av internet sa jag slipper aka till staden varje gang jag vill uppdatera laget med omvarlden. Inte en chans att lyckas ladda upp nagon bild med den har...
Ett lokalt simkort ska jag ocksa skaffa, bara jag far reda  pa var man koper sana.
Kanns som det ar ganska mycket att fixa nu i borjan, och det kan vara litet knepigt da man inte kan sa bra swahili... Men det ordnar val upp sig vartefter.
Ha det gott dar hemma!

Dags att åka!

Okej, nu är jag här. På flygplatsen. Nu har jag äntligen insett att jag på riktigt är på väg! Imorgon när jag vaknar är jag i Afrika! Wow!Väskorna är incheckade och åker till Nairobi. Där ska jag försöka komma ihåg att hämta ut dem (hoppas att de hittar sig fram dit alltså!) och checka in dem igen för att flyga sista lilla biten till Kilimanjaro. Sedan väntar ca en timmes bilfärd till Arusha.

Det är nog med ett litet, litet uns av vemod som jag lämnar Finland bakom mig. Det är trots allt otroligt vackert med all snö då solen skiner på den. Och människorna (inklusive dej som läser denna blogg) kommer jag förstås att sakna.
I helgen var jag var ju på FM i skidorientering i Imatra; sprint och parsprint. Tävlingen var oerhört rolig, och upplevelsen blev ju inte sämre av att jag och Victoria tog hem silvret i parsprinten. En värdig avslutning på skidorienteringssäsongen med andra ord.
Skidorientering är nog något som alla borde få chansen att testa! :)

Idag ska jag alltså spendera dagen i flygplan, samt på flygplatserna i Vasa, Helsingfors-Vanda och Amsterdam. Jag kommer ju inte att kunna få något vettigt gjort, men just därför blir det nog en ganska skön dag. Vem vet kanske jag hittar några trevliga människor på vägen. Och datorn har jag ju med mig, så jag lär ju inte få tråkigt.


När man tänker efter...
Två månader är ju inte så länge. Antagligen kommer de att gå alldeles för fort. Antagligen kommer jag inte att hinna tänka på Finland medan jag är borta. Och ni kommer inte att hinna tänka på mej. För när jag är där, då kommer jag att koncentrera mig på att uppleva det jag befinner mig i just då.

Lev i nuet.
Det är en kliché, men det är nog ändå hälsosamt.
Typ som gröt till frukost.
;D